veenus

Nu mina kära vänner kan jag berätta att det bara är 99 dagar kvar innan jag är på svensk mark igen. Låter sjukt ändå och jävligt otroligt.. kan knappt fatta att jag verkligen har varit därifrån i snart 8 månader!
Tänk er ... 8 månader utan min Charlybebis!! ja och utan alla er andra också såklart.. men ni vet.. jag och charly, haha x) Jag kommer bli så glada av att få se er alla igenom hemma i Sverige! sen vet jag inte hur jag ska klara en bilresa hem på ca 30+ kanske längre ifall det är massa köer och så när jag vet att Charly är hemma och det är dit jag är påväg. Nästan så ni får ta med henne till stationen/flygplatsen tycker jag ;)
Nå ja... hur som helst så är det snart dags att boka flyg. Gabriella skrev sina flygtider till mig men jag är inte säker på om jag flyga eller åka tåg. Det som spelar in mest roll är såklart rädsla, bagagevikt och tid.
Jag tror att jag kommer vara rädd för att flyga men är inte säker eftersom förra gången jag gjorde det (när jag flög hit) så var jag bara på autopilot. Den som steg på planet, hoppade av i planet, yrade runt på flygplatsen i riga och steg på nästa plan.. den människan kan jag knappt fatta var jag. Jag vet att jag höll på att flippa ur, men det var för andra saker och inte för att jag var rädd för att flyga. Första grejen var R. Han såg ut som han skulle falla ihop på golvet den sekunden jag vände mig om, så då ringde jag mamma och försökte få henne att få honom att koncentrera sig på något. Nu i efterhand så har jag kommit på att det var inte heller så snällt gjort, därför min mamma lät precis sin enda dotter flyga iväg i ett helt år och det var hon som senare fick övertala henne om att fullfölja resan dit. Men jag är dig i alla fall tacksam, fina mamma!
En annan grej som jag flippade ur på var att jag verkligen hade lämnat svensk mark och det kvittade ifall jag satt i ett plan eller var på marken - jag skulle inte befinna mig i sverige - i mitt hem på ett år!
Ytterligare en sak var Rigas flygplats, där höll jag själv på att slås av panik men tillät mig inte och jag glömmer aldrig att det enda som var i mitt huvud var - GÅ GÅ GÅ! jag tilllät mig inte att tycka det var hemskt att jag var vilsen och ensam.

Ja juste.. till det där med att åka hem och rädsla, bagagevikt och tid. Bagagevikten säger ju sig själv, men tiden.. ja ena stunden tänker jag att jag vill ta flyget hem för det går snabbast och jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt den dagen... men sen så kan jag inte nu sluta att tänka på hur jag kände på vägen hem efter mittelseminaret som handlade om bara en vecka. Jag behövde verkligen smälta allt som hade hänt och när jag kom innanför dörrarna här så det första jag gjorde var att gå upp mitt rum, lugnt och sansat, sätta ner resväskan.. sen la jag mig i sängen och grät. Poängen som jag då vill ha fram är att jag kanske behöver lite längre tid än vad ett flyg ger mig... äsch, vi får se, haha :)

Om jag ska skriva lite om dagen så har den bara varit stressandes för min del. Jag fick ingen ro i morse för jag blev störd på det här med tidsomställningen och oroade mig hela tiden för att klockan var mer än vad den var.
I skolan hade vi religion i en timme sen åkte vi till en moskeé och ja, det var väl en erfarenhet i sig men jag vill väl påstå att jag var rätt uttråkad.
Efter moskee besöket åkte jag hem, satte mig med mitt arbete som ska vara klart i morgon!! Historia på 3 sidor... jag kan säga er att jag har inte lyckats.. men det är väl fan omöjligt? mitt thema var allmän fakta, så som befolkning, huvudstad, osv och naturkatastrofen... hur mycket kan man skriva om det?
Äsch jag skriver det för hand så det ser lite mer ut än vad det gör på datorn :)
Blev ingen yoga för mig för jag har inte haft någon kraft kvar för jag har varit så stressad hela dagen och knappt hunnit äta t.ex.

Nu ska jag ta det lugnt i en timme tills Birte kommer hem från Yogan och då ska vi rätta min text lite till och sen renskriver jag den. Superduper.

Ha det!

Helt ärligt så vet jag inte hur jag ska börja detta inlägg, för när man känner sig rätt förvirrad så blir det inte alltid lätt att sätta ord på det - på vad det är man känner, men det är just därför som jag vill ge det ett försök nu.

Både Januari och Februari tröttade ut mig och månaden februari har aldrig kännts så lång i hela mitt liv (och dessutom så är det ju den kortaste månaden på hela året). Jag började någonstans ställa mig in på att jag var färdig här och ju längre in i mars jag kom så kände jag att nu räcker det nog. Nu har jag gjort vad jag vill här och det finns ingenting mer kvar för mig att kämpa för. Sverige är för mig viktigt och det är dit jag vill - varje dag, varje minut.
Jag började diskutera med människor om hur jag kände och sa bland annat till min vän, Annika att jag ger det en chans till maj månad och om jag känner likadant då, så åker jag hem. Hon lyssnade till mina ord och respekterade hur jag kände men bad mig samtidigt att inte ge upp. Vilket någonstans kändes som en smäll mot hjärtat först. Vadå ge upp liksom? Att ta beslutet och åka hem har inte med att "ge-upp" att göra, för det är ingen tävling som man måste vinna. Hur som helst så sa hon massa andra saker med som bara menade väl men som fick mig att känna mig konstig. T.ex. så insåg jag att när hon sa att "om du åker hem nu, så kommer du ångra det i resten av ditt liv och fundera varenda dag på hur det hade kunnat ändra sig på de sista tre månader som jag valde att inte fullfölja året, och dessutom - vad ska jag göra i Sverige när alla går i skolan osv. jag skulle bara sitta på mitt rum och fundera över valet, osv." Saken var den att i det tillfället insåg jag att nej, jag skulle inte ångra det alls för jag kände mig så himla färdig här, så vad skulle det finnas att ångra med mitt beslut om att åka hem?
Nå ja.. förra fredagen åkte jag på mittelseminar (alltså för en vecka sedan) och hade fortfarande samma tankar kvar i huvudet som jag delade med de andra utbytesstudenterna. Therese, min fina svenska flicka fick jag kramat och jag kommer heller aldrig glömma den kramen, det ska du veta meine liebe.
Hon sa en hel del om hur hennes år har varit och hon funderade med på ifall det räckte med utbytesår nu.

Jag skulle kunna skriva om lägret men jag har inte så stor ork till det och dessutom så tror jag nog lite på vad Chris (en ledare där) sa. Det som hände på mittelseminaret intresserar egentligen ingen annan så mycket utan den upplevelsen är någonting, bara vi som var där bara kommer bära runt med oss. För hur mycket jag än skulle förklara så skulle det inte gå att förstå. T.ex. så pratade jag med R i telefonen under tiden jag var där och jag berättade om saker som störde mig, men sa samtidigt att det var helt okej där i alla fall och saker som jag inte tyckte om, de var egentligen inte så farliga. Han förstod inte riktigt vad jag menade, trots han försökte, men det är inte lätt. Orden som jag tidigare har skrivit är värda att nämna igen. Ett utbytessår är det värsta och bästa jag har gjort. Jag vill kunna berätta om allt jag känner, har kännt, har upplevt och tankar, men det går inte bara, för ni var inte här och ni var inte utbytesstudenter. Klart jag vill berätta om mitt utbytessår men det som kommer att berättas kommer inte ens innehålla 60% av hur det egentligen har varit.
Jag vet dessutom att jag har varit lite trött på YFU, men ni ska bara veta hur bra de egentligen är med all hantering av känslor, tankar, osv.
Jag skulle kunna rabbla lite saker nu om vad vi fick ta del av på lägret men jag avstår nog från det eftersom jag själv måste smälta allt. Det är bara så fruktansvärt överväldingande (kul att jag fick slå upp det ordet på google). Jag tycker i vanliga fall inte om farväl och att träffa alla dessa människor och bli medveten om att man aldrig mer i ens liv kommer att träffa de igen på grund av ens vägar kanske aldrig mer lär krossa varandra, det gör mig bara ledsen. Jag vill inte acceptera det. Jag må ha sagt att många var utvecklingsstörda där, men det fanns även några klippor. Thailändaren i mitt rum var så himla söt mot mig och jag fick världens gulligaste brev av henne (samt en annan thailändare). Den tredje thailändaren gav mig alltid världens största leende när vi gick förbi varandra eller när vi pratade. När jag satt ner och var trött igår så kommer en av de och ser orolig ut och tror jag mår dålig. Det är rent otroligt vilket lyckligt folk de är i stora delar av asien. Jag lärde även känna en japan (haha, jag börjar redan gråta...) Hon var så himla fin rakt igenom och det behövdes inte perfekt tyska till det för att se det. Idag när vi skulle säga hejdå så kramar vi om varandra och hon börjar direkt gråta. Jag försöker hålla mig stark för jag orkar inte rent psykiskt och fysikt mer att bryta ihop vid farväl, men det var svårt. Hon var så ledsen och sa till mig att jag måste komma till Japan, så vi kan träffas igen. Så mamma, pappa... jag ska till Japan.

Många tycker nog att asiater är rätt märkliga och jag kan väl hålla med om att de har en annorlunda humor ibland men det utmärker bara deras lyckliga kultur. De gråter också såklart men rent allmänt så verkar de vara mer självmedvetna om deras inre och det borde vi i europa lära oss om. Många här tycker det är konstigt att de är lite "tysta" men vi här kanske borde lära oss lite mer att älska vårt eget sällskap. Klart man ska vara social med, men de lyckas ju med både och så varför lyckas många av europeerna inte med det?
Nej okej, jag lägger ner. Jag märker att jag inte kan förklara. Avslutar denna delen med att skriva att jag tycker om asiater.

En sak till som är värd att nämna, mest så jag inte själv glömmer den nu i mitt förvirrade tillstånd. Ett utbytessår är ett intensivt år. Ett år må låta långt men för allt det man får vara med om, så är det väldigt, väldigt lite med tid.
Detta året har varit en jävla prövning och har nog dragit upp alla känslor som är möjliga inom mig, samt slått ner mig i marken när jag bara inte orkar mer, men sen har jag själv fått ta tag i nacken och dra upp mig, för vem ska annars göra det?

Juste... ni har kanske inte förstått varför jag är förrvirrad? Nej vet ni vad... inte jag heller. Jag bara känner att jag knappt vet vad jag vill mer, vem jag är och vart jag hör hemma. Så för nu läget gör jag nog bäst i att inte röra mig någonstans tills jag vet vart jag är, vem jag är och vad jag vill. På så sätt så kan jag ju undvika det som alla pratar om. Ånger - ångest.

Nu ska jag avsluta här. Jag lägger upp lite bilder senare när jag har tid.
Tschauiii.

I love him

Nu sticker tar jag tåget till... guess where? haha.

Jag skulle vilja er visa vad jag har på mig idag eftersom det är rätt snöggit, haha.. men någonting har hänt med min kamera så formatet på bilderna är inte det normala. Får fråga om Janne kan fixa det senare och då lägger jag upp de bilderna... tills dess får ni några snabba, dåliga webbisbilder.





hejdååååååå :)!!

I just wanna say something at first.. Japan, May God be with you all.

Idag kom Nora hem till mig vid 12 tiden och då cyklade vi ner till tågbanan och tog s-bahn till Altona, där vi gick i massa små, mysiga och dyra affärer. Jag hittade inte riktigt vad jag var ute efter, men det gjorde ingenting. Jag hade en väldigt fin dag i alla fall och Nora är verkligen en fin människa och jag trivs i hennes sällskap!
Vi åt bagels och jag måste bara ställa en sådan i-landsfråga nu... så ursäkta i förhand.
Varför i hela friden måste allt som är vegetariskt heta veggie?! Veggiedelite (subway), veggieburger (Burger king och mcdonalds nu med i Tyskland) och veggie bagel på stället vi åt idag. Förstå hur förvirrad man blir.
"jag skulle vilja ha en veggie.... vilket ställe är jag nu på? burg.... nej juste jag är på ett annat ställe... en veggie bagel, tack!"
Nå ja, skitsak om är irriterande bara.

Trodde väl inte riktigt att det skulle kännas så ensamt som det gör, haha.
Mörkret tycker jag inte heller om för fem öre, så kvällarna är inte döroliga.
Skypar med många svenskar så ibland så känns det som tyskan försvinner, men det gör den ju inte direkt, I just know it.
På tal om skype, så skypade jag igår med Emelie i två timmar.. två! Och egentligen hade det kunnat bli längre om inte huvudvärk, värk, tid och sådant spelade in.
Och på tal om mörker och skype.. En natt somnade jag med lampan tänd och natten efter så gick det inte alls, jag tänkte på allt möjligt hemskt och då skypade jag med Robin så han letade upp någon sagosak på iphonen och sen var det sagostund. Det hjälpte - jag somnade.

En annan random sak. Igår och idag var jag på naturplatsen runt om hörnet. Fy vad vackert det är där när solen står på sådär. Idag hade det regnat tidigare med så allting var bara sådan uppfräschning. Igår grät jag där, men inte för jag var ledsen utan för jag var tacksam över mitt liv. Jag vet, lite småstört, men det är någonting med den där platsen.
Idag provade jag på något som stod i skafferiet som skulle typ vara "cider". Nähärå. Det är typ öl med citronsmak. Det skulle vara 50% naturlig citronarom och dessa 50% skulle vara 100% naturliga. Dessutom bara 2,25% alkohol. Vet ni? Den smakar typ 85% alkohol, 10% vatten och 5% citron. Smakligt värre... nej.

Jobbigt inlägg att läsa, jag förstår er, men förstå mig... jag orkar inte skriva idag, men kände att det var på tiden. Hur som helst så har jag i alla fall skrivit nu och nu vill jag se film, så... hejdå :)

2 Mars - På rasten gick jag och kollade om eleverna som jag gör ett grupparbete med i 9onde klass var där och nej det var de inte, de var sjuka, sa en tjej. Vi skulle ha intervjuat en bonde efter skolan men eftersom de var sjuka så antog jag att det ställdes in. Det säger väl säg själv, eller?
Så efter skolan cyklade jag hem och mötte Birte i dörren, hon skulle hämta Lennart.
Senare på dagen åkte vi till ett köpcenter som jag aldrig tidigare har varit på och alla var glada och sådär. Speciellt de två eftersom de var så spända inför deras resa till Amerika och det gjorde mig med glad att se de så glada, som de var!
På kvällen gick vi alla till en Himalaya restaurang och åt. Det var Andy som bjöd. (Kais kollega från Amerika)
Det var en fin kväll och Kai pratade lite med mig om hur det nu kändes att bli "ensam". Jag har ändrat uppfattning hörrni. Jag tycker det är lite jobbigt att vara ensam. Inte för att det är svårt på dagarna eller så, men när det börjar bli mörkt. Fy. Kommer ju aldrig kunna bo själv.
I alla fall så har han nämt några gånger att om det är något så är det bara till att ringa! och ja, det är väl en trygghet ändå, haha. Men han kan inte göra något åt min mörkrädsla tyvärr, haha. Det är nog i för sig mest jag själv som har fixat den rädslan med hjälp av skräckfilmer. Blä.

Efter restaurangen så började alla packa och jag satte mig på mitt rum i brist på att veta vart jag annars skulle ta vägen. Kai kommer in lite senare framåt kvällen och pratade litegrann.
Sen blev det tyst och alla sov.

3 Mars - Sa hej till en av tjejerna i skolan idag - hon jag gör grupparbetet med och hon som klagade på min tyska och tyckte hon själv är så jävla cool. Och vet ni vad? hon ler knappt tillbaks utan bara kollar. Vilket äckel? Vem är det som har rätt till att göra så av oss två egentligen? Seeee... där har ni ett tecken på hur jävla omogna och otrevliga vissa kan vara här. Antar att hon med gjorde det för att jag aldrig kom dit igår - till intervjun. Men då kan hon ju för fan med få faktan på bordet - Att jag hade annat viktigt för mig och jag hade aldrig sagt ja till att träffas kl 5 (!), trodde vi skulle göra det vid 2-tiden. Och sen dessutom de var ju sjuka, vad ville hon att jag skulle tro? jag är väl då fan heller en tankeläsare. Åh, jag tycker så illa om henne alltså, usch, fy och spott.

Sa hejdå till alla på morgonen med. Jag tyckte det var rätt sorligt, trots att det kanske inte var det. Först kramade jag Kai och sen Lenni. Sen kommer Andy och nästan kväver mig med en sådan typisk amerikansk björnkram, haha. och sen Birtes riktiga mammakram, kan inte förklara den på annat sätt, men ni vet vad jag menar. Tycktes mig också lite vatten i ögonen på henne, men kan varit mina egna som var lite vattniga.
Lämnade huset för att gå till skolan och i dörren står Kai och Lenni och vinkar länge och när jag precis tänker att de npg har gått in nu så skriker Lenni bakom mig "tschüüüüüss!!!"/"hejdååååå!!!" Auuww. Jag fällde några tårar.

Efter skolan så åkte jag hem och kände mig lite ensam, men satte igång en tvätt, åt pizza och pluggade inför biologiprovet.
Sen fick jag göra vid mig och precis när jag är klar så ringer det på dörren. Min kontaktperson står i dörren. Hon skulle hämta upp mig för vi skulle kolla på balett tillsammans med hennes utbytesstudent från Amerika.
Så vi åker iväg och först är det tyst i bilen men efter tankstället så börjas det pratas mer.
Ska träffa de efter lovet och mitt seminar med.

4 Mars - idag. Jag skrev biologitestet idag. Fy sjutton, det var inte lätt. Äsch, jag gjorde mitt bästa och jag vet att jag åtminstonde inte har 0 p, så bara det gör mig lite glad, att jag faktiskt lyckas få 1p, mer än så kräver jag nog faktiskt inte, haha.
efter Biologin fick vi en uppgift eftersom läraren inte var där och sen lektionen därefter skulle vi ha en vikarie och jag bara kände, nej jag har fått nog med denna skolas sätt att hålla kvar elever när det är så himla onödigt. Jag stannade kvar lite då vi skulle göra uppgiften, men sen åkte jag hem.

Ikväll ska jag troligtvis se bio med Leah, hennes mamma och hennes mammas väninna.


Nu ska jag städa rummet lite, hade jag tänkt. Ha det fint!
Nu är det bara 123 dagar kvar hörrni!! :)

YES, YES, YES!
Det är äääääääntligen Mars!! Som jag har längtat efter våren! Jag vet att inte vädert förändrar sig bara för att det är första dagen på vårårstiden - men det är helt enkelt så att det bara är vår. Det gör mig glad. Det är typ min sista årstid här eftersom jag är mindre än halva nästa årstid här.
Förstå mig rätt nu! Jag trivs här, men jag ser framemot att komma hem.
Kommer komma till det lite senare i mitt inlägg..

Idag hade vi en utflykt med alla 10:o klassare. Vi reste till Bremen (tog 2h) och mitt huvud höll på att sprängas på kuppen med alla tunnlar och pga. vädert. Framme i Bremen besökte vi Klimahaus. Där dog mitt sprängda huvud när vi gick igenom olika "världar" - temperatursskillnader och ljus i olika färger och i olika mängder. Fy fan.. och min väska var inlåst så kunde inte ta en ipren. Det var inte kul!!!
Rätt imponerad av klimahuset, men samtidigt inte.. jag trodde lite mer om det, men när jag tänker efter så var det väldigt väluppbyggt och därför är jag imponerad i efterhand.. kan säga att jag hade svårt att koncentera mig med huvudvärken - speciellt i slutet, men jag gjorde mitt bästa.
Jag höll mest ihop med Isi, Leah och Annika. När vi var på vägen hem snappade en tjej upp mig som tidigare hade pratat lite snabbt med mig tidigare. Hon och jag pratar om väldigt mycket, speciellt om utbytesår (hon var i australien i ett halvår). Jag måste säga att samtalet gav mig oehört mycket. Jag har liksom kännt mig lite ensam med känslan av att se framemot att åka hem. Man hör från de andra utbytesstudenterna mestadels något i stil med "Oh nej, bara t.ex. 5 månader kvar!!" och själv känner man mer "Yes, bara 5 månader kvar!". Det betyder inte att jag hatar det här eller att jag ogillar det här. Det är mer det att jag vet nu vad jag har i Sverige och jag vill tillbaks och leva det livet för jag har lärt mig att uppskatta det på ett annat sätt. Året här kommer jag troligtvis att sakna, det vet jag om, men om jag ska lägga det i ett av livets fack, så vill jag ha det i facket "en av de bästa erfarenheterna". Mer behöver det inte vara, jag behöver inte vilja flytta till Tyskland igen och studera eller bo. Men hälsa på mina andra familj kommer jag absolut vilja göra, för de kommer alltid att vara med mig nu och jag vet att jag alltid är välkommen tillbaks!
Jag vet inte hur jag mer ska förklara det, men vad jag i alla fall vill ha sagt är att jag ser framemot att det snart bara är 4 månader kvar och nu i Mars börjar tiden ticka. Mycket kommer att börja hända nu. Bla, lov, hemkommande personer som var i utlandet, resor,  *hemligt för allmänhet men nära vet vad jag ser framemot snart i mars <3* och ja, sådant!

I s-bahn på väg mot sülldorf satt jag bredvid Emilia, vars mamma är svensk och en annan tjej. Vi pratade väl skillnaden mellan svenska och tyska mest och sådär. Härligt att få prata svenska igen på det sättet. Härligt att den andra tjejen bad oss prata tyska för hon inte fatta, VÄLDIGT HÄRLIGT. Förstår ni min lilla skadeglädje? trots att denna tjejen aldrig har gjort mig något x)?

Na ja... sammanfattat har dagen varit bra. Desstuom har jag varit ärlig idag och inte bara gått på automaskin när folk frågar "har du mycket vänner i skolan?" eller liknande.
Dumma huvudvärk bara.

Ska ta en ipren nu, sen skype, sova, sova och SOVAAA.

Godnatt!