Saknar Robin och kan inte sova. Sitter bara vid datorn och vill inte stänga av den så allting blir mörkt och tråkigt. Sova.. jo, det är väl härligt i sig, men jag vet inte. Inte sugen på det. Vill hellre ha han här. Känns som att sedan jag kom tillbaks... trots att det nu har gått veckor så börjar jag vakna till liv igen. Det här önskandet från de i tyskland "ich hoffe das du dich ganz schnell wieder in schweden einlebst" blev nog inte uppfyllt. Jag vet inte ens om jag försökte.
jag har mått bra, det vill jag inte klaga på men fortfarande så är det antingen det ena eller det andra jag inte hänger med på. Nu har ju i alla fall skolan börjat, och trots att jag inte gillar det så ger det väl mig lite mer struktur på mina vardagar.
Vet ni.. en rätt konstig känsla är att inte veta hur gammal jag är. Det är nog den som störar sig mest i mitt huvud just nu. Jag vet för katten inte längre om jag är "ung" eller "gammal" och vad som räknas till att vara de båda. Försäljare börja ringa mig, jag är myndig och ska alltså kunna vara vuxen och säga nej. Jag ska även bli behandlad som ett barn här hemma men sen helt plötsligt så blir jag ju den myndiga i huset och ska vara storasyskonet som föregår med gott exempel. Ja, jag var i för sig det med i Tyskland men där var det ändå skillnad på att vara storasyster eller storebror. Måste säga att jag tycker om att ta hand om mig själv och tycka om att man ses som man kan göra vad killarna gör... fan det blev sidospår nu.. men ja, hur som helst så det är bara svårt att få någon riktigt plats igen. Faktiskt nästan så jag vill gråta och nu när jag vill det så är här ingen här.
Jag tror bara jag har gråtit en gång sedan jag kom hem för att jag annars har omringat mig med minst en person. Då grät jag också just hos Robin för jag stod inte längre ut med att vara det äldsta syskonet i huset. Var fan hamnade min mittelplats? Det är så fruktansvärt tomt i huset och det finns ingenting jag kan göra åt det.
Vi blev i för sig en till nu i augusti men det ändrar inte min roll, den bara lägger på sig.
jag vill inte klaga, men det blir för mycket ibland. Jag har gärna småsyskon, absolut! jag vet bara inte riktigt hur jag ska handskas med allt just nu.
Många i min ålder har ju redan varit 18 också nu i ett år. Jag fyllde 18, ja, men det betydde inte att jag blev det direkt. Jag sågs ju inte som 18 där eftersom jag ändå aldrig var ritkigt "fri" pga organisationen. jag levde ju inom gränser eller vad man skulle säga och ifall någon försäljare ifrån sverige eller liknande ringde mig så sa jag bara att jag inte var bosatt i Sverige för tillfället. Nu är det en annan visa. Helt plötsligt är jag det - bosatt i Sverige. Allt ansvar kom tillbaks + 100kg till känns det som, och vem är det som ser eller märker det?
Knappt jag själv, tills jag sitter själv och funderar över hur jag mår. Det enda jag annars märker det i är mitt humör. Hur kunde jag bli sådär fruktansvärt lättretad? Har varit coollugn innan tycker jag och nu helt plötsligt är stubinen nerbrunnen på 1sek. Hatar det!!!! Det får mig inte att må bra, det får mig till att känna mig taskig, tråkig och som intejag.

Nu efter min lagom härligt hostattack ska jag sluta tjafsa, torka tårarna och näsan som rann och sova bort mina problem. I morgon blir det en ny,gladare och roligare dag med förhoppningsvis inga hostattacker. Puss på det.

Gónatt.

nej jag vet.. jag kommer inte kunna stänga av datorn än..