det kvittar hur många gånger man intalar sig att man ska njuta varje dag när man är frisk, efter att ha varit sjuk, ändå gör man fan inte det. Inte jag iaf. Nu ligger R på soffan och har gjort enda sedan igårkväll. Eller vad vet jag. På natten kanske t.om. kunde fan knappt gå upp på ovanvåningen. Jag hatar att jag är så jävla rädd för att bli sjuk men samtidigt så får jag ändå vara lite stolt över hur jag har hanterat det denna gången. Alltså sjuk och sjuk. När någon är förkyld är jag faktiskt ärligt talat inte så brydd... men magsjuka, ojojoj. Då ligger jag själv och skakar mig till yrsel. I början när han blev sjuk igår så kunde knappt andas i huset, men efter att ha städat hela morgonen idag, tvättat av ytor och luftat ut hela huset så det blev iskallt här inne så blir andningen lättare och jag känner ingen andnöd FÖRUTOM när jag har någon anledning till att gå in på toaletten däruppe. Då kollapsar jag typ. Nå ja vad jag ville ha sagt är: nu när han är sjuk så njuter jag av varje sekund över att jag är frisk. Känner typ i varenda cell att "åh vad härligt att kroppen inte ger vika". Sen när han blir frisk och jag kanske har insjuknat och blivit frisk.. ja.. vad händer sen? jo då glömmer jag nog ta mig fan bort den där känslan igen..