Jag har ett bra liv och borde vara glad och nöjd över det men någonstans så känns det som att det finns mer för mig därute. Vet inte var, när och hur det ska komma till mig. Känner mig så ensam i tankarna och vill rymma ifrån de. jag väljer på något sätt att acceptera det som det är och tänka att det blir bättre sen.. sen när jag har slutat, sen när jag har gjort dittan och dattan. Hela tiden är det "sen" när fan ska sen bli nu?

Jag bör inte klaga men jag vill inte ljuga och säga att jag är glad, för jag känner mig inte glad. Hela min situation känns så vriden. Te.x. i skolan jag känner mig mer "Kompis" med lärarna än eleverna. Jag mår bra av att dela av mig av mitt liv och känner att jag får så mycket tillbaks av lärarna. bl.a. en hel del beröm, men längre än så kommer inte min glädje. Den är kortvarig. Jag må vara smart, som jag fått höra men vad ger det mig?

Ändå så är det väl antagligen de där orden som får mig att inte tycka skolan är så jobbig.

Känner mig så kall. Så nu ska jag lyssna vidare på "Min" låt. Den enda låten som känns som tycks prata direkt till mig alltid när jag mår dåligt nu för tiden.