Så ovetande men ändå vetandes jag var. Jag ser också i varje ord som jag skrev ifall det var skrivet för mig eller ifall för att jag försökte lura mig själv eller försöka framstå som att allting var bättre än det var. Någon gång hade jag skrivit att jag längtade men bakom de orden så visste jag att det gjorde jag inte alls det.
Jag är så glad att mycket som har varit hemskt nu är över. Jag är även glad över att jag nu vet att jag alltid ska lita på min magkänsla och tro på mitt inre därför det stämmer, även ifal det bara handlar om att jag känner efter hur familjen kommer vara bakom datorn. Familj 1 kände jag redan från början att det inte skulle gå så bra med men det sa jag typ till de allra flesta förutom mamma och pappa. Minns att jag t.om. sa det till Robin mamma och Patrik att jag inte kände mig så jättehaj på att åka dit men det fick ingen säga till mina föräldrar för då skulle de säkert oroa sig och jag kunde klara av det själv. Skulle familjen inte passa mig när jag åkte dit så kunde jag fixa det själv. Där hade jag både rätt och fel. Jag fixade det genom att blockera känslor och tanken "det är bara en månad, det är inte lönt". Skulle vilja säga att jag inte riktigt fixade det på det sättet att jag sa till någon, men nu när jag tänker efter så sa jag faktiskt till någon. Kanske inte direkt med orden att jag ville byta.
Nå ja, inga sura miner mamma och pappa, det har hela tiden varit mitt år och jag har velat lösa mina problem som jag såg komma själv. Till mesta del i alla fall. Jag valde att ni inte fick veta av det någon och det är jag ändå glad för nu. Jag kan ta mina egna beslut men till nästa gång så vet jag att jag ska lita på magkänslan mer och säga nej direkt.
Fan, kan inte fatta att jag gav de presenter i slutändan och att jag grät.. vi passade verkligen inte ihop som familj. De var inga dumma människor eller så, de var artiga och vänliga men de passade inte mig bara och då känner jag mig inte trygg vilket är väldigtväldigt extremt mycket viktigt för mig.
Familj 2 hade jag motsatt känsla om - min årsfamilj. Jag kände att det kommer nog bli sjukt bra där! och jag hade med rätt, jag har trivts här hela tiden och har alltid mått bra över att jag har haft den turen och aldrig varit tvungen att byta familj eller ens behövt överlägga det! Mer om det behöver jag inte ens skriva.
Min poäng är alltså att magkänslan berättar väldigt mycket, så det gäller bara att lyssna.

Vill också klistra in en sak som jag skrev en dag i juni:

"...men sen vet jag att jag kommer ha hemlängtan 20.000 gånger om, och önska att jag bara satt i ett flygplan påväg hem för att bara slänga mig i min bästa väns famn och krama henne extra hårt bara en gång till, och sen även bara kasta mig i Robins trygga famn och få en puss på pannan. Även en kram från familjen min (inklusive mina kära katter) skulle jag säkert vilja betala vilket pris som helst för, för då skulle jag få en liten svensk upplevelse, något normalt i min värld, inget mer främmande."

- Jag säger det igen. Jag var rätt medveten redan innan om en hel del. Saken är nog den att jag har hemlängtan inprincip varje dag trots att jag trivs här. Jag tror det kommer vara exakt så när jag kommer tillbaks med - att jag kommer att sakna tyskland men ändå må bra i Sverige.
Mitt lilla Charlyhjärta tvingar jag mig dock att inte tänka på varje minut för redan nu när jag bara skriver det så fylls mina ögon med tårar. Åh, kan knappt få ut orden innan jag börjar gråta, haha. Jag saknar bara henne så himla fruktansvärt mycket. Jag vet inte vad det är mellan mig och henne men det är bara så svårt att vara ifrån henne och veta att jag t.ex. inte kan få henne att komma hit eller få henne att skypa någon minut med mig. Jag saknar hennes spinnande, jag saknar hennes dumma ideer, hennes mage, hennes päls, hennes stinkande gäspningar, hur hon kurrar ihop sig och bara vill stanna i sängen hela dagen tills hon bestämmer sig för att fika litegrann. Jag älskar henne för att hon är så speciell och för att hon har varit sidan om mig dag och natt genom hela min uppväxt. Kan inte förklara hennes och mitt band på ett annat sätt men jag kommer inte klara av när hon dör. När kaninen dog senast så visste jag inte var jag skulle ta vägen.. när det händer Charly så vet jag verkligen inte alls vad jag tar mig till. Äsch nu ska vi inte gå in där igen.. har redan hänt ett antal gånger tidigare om jag minns rätt, hehe.



Sen krama familjen min... Det är okej att visa känslor bröder :)
Sen saknar jag ju såklart att ha Robin bredvid mig i vilka väder det än är och även ifall jag saknar kramar och pussar mest så måste jag erkänna att pussen på pannan är den jag saknar mest. Därför i Tyskland har jag väl blivit lite av självständiga Amanda, trots jag redan var det rätt mycket innan, nu finns det många gånger dock som jag bara vill att någon tar hand om mig genom att ge mig en puss på pannan och säger att allting kommer att bli bra.


haha, fina...

Sen Emelie, om jag tidigare tyckte du betydde något för mig så vet jag nu med alla säkerhet att du betyder vädligt mycket mer än bara någonting! Jag tänker krama dig i minuter när jag är tillbaks och sen någon dag/kväll/natt strax efter min hemkomst är det Du och jag-dag/kväll/natt definitivt! Och du har ingenting att säga om saken :))




Nej nu ska jag pysa. TJINGELING! :D
Förresten så slutar jag nog med yoga trots allt, hähä... det är för jobbigt, jag har ingen lust mer helt enkelt x)