Tvinga er inte igenom att läsa det om ni inte orkar. Det är bara slöseri med tid. Inlägget är mestadels skrivet för mitt ego och för att jag har märkt en förändring i mig...

Kan inte riktigt släppa der samtalet jag igår hade. Jag vet att jag har haft det så många gånger med mina föräldrar men det är precis som jag ändå har stängt av och tänkt - förr eller senare. Någonstans igår, i samtalet insåg jag nog för första gången hur vissa saker har tagit hårt på mig. Att jag egentligen själv ger mig handen full med skit bara för att det någonstans ska vara så. I tonåren så ska man ha det jobbigt och vara jobbig. Att jag råkar vara den personen som blir stöttepelaren har jag helt enkelt bara accepterat och lärt mig leva med. När mamma sen säger "gräv inte för mycket i det" eller "du kan inte lösa deras problem" så säger jag "jaja, jag vet" sen var slut med det, fast att jag egentligen inte alls tydligen visste. Det trodde jag bara. Jag vill fortfarande hjälpa så mycket och det är nästan så att jag upp min egen lycka för att gräva mig ner i andras problem. Nu när jag inte är vän med henne sedan kanske ett år tillbaks så ser jag inte det som några problem med att ge henne som exempel. För det är bl.a. över henne mina tankar har gått nu efter samtalet.
Vi gjorde så himla, himla mycket tillsammans. Vi var typ varje dag fast vi kallade oss aldrig bästa vänner. Vi förstod varandra väldigt bra

.. ville bara stötta henne och det gick väl bra.

...Är det så fel att vara uppriktig till någon som står, idag stod en så nära? Jag fattar det inte.


Tänker  tillbaks på det då och då, hur det blev men jag sörjer inte det. Jag skulle inte ge en krona för att vi ska bli vänner igen. I en sekund så stal hon min lycka från flera år. Tänka sig, det trodde hon inte. Det var ju alltid hon folk behandlade illa och hon som råkade ut för orättvisan.

..Det gör mig gott och vad som gör mig gott förtjänar jag.
...
Jag vet att det är starka ord men jag tror på att man bara kan hata någon man har älskat.

Jag har nästan tappat bort mig i vart jag ville komma, men hur som helst så har jag nu förstått att det är okej för mig med att sätta gränser och säga "jag är ledsen, men jag kan inte lösa ditt problem åt dig, jag måste med skapa min egen väg och hålla mig själv lycklig". - varje människas egna uppgift

Fan vad jag behövde detta året.

Jag skrev förresten en längre text men valde att sudda ut det. Det gör sig inte rätt på internet. Istället kom jag fram till att vad som blir bäst för mig är att jag tar och skriver ett brev till henne. INTE för att vi två ska komma i balans med varandra utan för att jag ska göra det. Jag behöver skriva det där och jag vill att hon ska se det. Jag vill att hon ser vad hon gjorde. Att hon för en gångs skull kan inse att hon gjorde fel och hon kunde med vara oartig. Hon är en människa, långt ifrån en ängel.
Jag vet inte hur pass mycket hon kommer att bry sig om mina rader i brevet men för mig spelar det ingen roll egentligen. Jag läste att saker och ting som ligger tolt inom en kan vara bra att skriva ner eller säga till personen som såra en.
Tänker tillbaks på en annan människa därmed. Hon som sa att jag lät som en pojke. Jag hann aldrig ifrågesätta det för då sprang hon iväg och skulle leka med sin bästa vän. Hon var bara liten och hon minns det säkert inte idag vad hon sa. Men jag säger det bara. Barn kan skada barn så himla mycket, och det är skrämmande hur de inte ens vet det. Den där mening hon sa, den har tyckt upp i mitt huvud flera gånger i stora sammanhang. Vill inte öppna min käft för jag är ju den med den fula rösten. Sedan detta år, tycker jag att det räcker med det nu. Nu är det dags att skriva den meingen på en lapp och kasta den i elden. Den ska inte få betydda något mer. Dessutom vem var hon att säga det till mig? Hon var aldrig säkerskillt snäll heller. Jag vara bara "extra-kompisen" ju som hon kunde bestämma över hela tiden.

Fan.. jag har sådan jävla stor lust att ställa mig på det högsta bergets topp nu och skrika:
JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA OCH FAN TA ER SOM HAR FÖRSÖKT FÖRSTÖRA MIG!!!

- Är det inte konstigt vad människor ständigt utnyttjar ens omtanksamhet, lyhördhet och hjärta?

Kai sa igår att det där med att många förtror sig till en, det är ju egentligen bra. Visar på att man är en bra lyssnare men sen måste man ju även lära sig en ny egenskap därtill. Att kunna säga till när det räcker. När man inte orkar bära mer.

Som mitt lilla bergsrop där så är jag bra som jag är och jag är gärna omtänksam och lyssnar på alla med mitt hjärta och det finns egentligen ingen som behöver se upp med hur mycket problem de slänger på mig för det är mitt eget ansvar att säga till när det räcker. Det vet jag nu och tack gode gud för att jag har lärt mig det.

Undrar när jag ska börja skriva det där brevet till henne... en sak är i alla fall säker.. Det ska inte rinna ut i sanden!


Världens längsta inlägg, I know men jag mår riktigt bra nu efter i alla fall. Härligt att inse sitt värde, haha. All should try it :)
Om jag ska skriva något som hände idag så skriver jag tre rader:
- jag komer få en 1- i sport (1 är det högsta... typ mvg)
- var klar med min bild på konsten så lullade mest runt idag på lektionen, NAJS!
- min tysklärare är en av de snällaste.

KRAMAR & KRAMAR