Hej, hej där!

Har precis fått i mig lite mat och börjat packa upp.
Jag ska inte ljuga för er utan vara helt ärlig med att just nu gråter jag av ingen anledning, känns det som.
Eller jo... saknaden är ju anledningen såklart.

Familjen är verkligen trevlig, men jag förstår typ ingenting. Det känns så jävla blä.
Tänkte jag skulle beskriva hur det har sett ut den senaste tiden - efter mitt förra inlägg.
Jag ville aldrig somna inatt men jag tror jag somnade till i 2h för helt plötsligt var klockan asmycket.
Upp kom man såklart och sen blev det rätt trögt. Allt var så jefla nedstämt, så det finns inte :(

Det var så sjukt hemskt att själv må dåligt, men sen att se nästan alla andra med må lika kasst var ju ingen höjdare.
För er utbytesstudenter som inte har åkt än... jag vill inte vara negativ, men tro inte för mycket över avskedet.. att det ska vara sorgligt och fint på samma gång. För det är det inte. Man mår så mentalt dåligt så man blir fysiskt dålig.
Jag kräkte tillslut utanför Kastrups portar. När det hade lugnat sig en aning, då jag hade checkat in och så, så går jag och Robin upp mot säkerhetskontrollen.. det är det längsta han kunde följa med. (usch, jag får tillbaks känslan nu..)
Då trodde jag att jag skulle börja kräka igen så vi gick sprang ner för trapporna trots att tiden var knapp. Jag vet inte om jag kräkte direkt men det blev rediga klökningar, eller vad man ska säga... fräscht att ni får veta det.... hm.

Änyway, efter att jag lämnat Robin så kändes det i hjärtat såklart men jag lyckades fokusera och hipp som happ så vart jag iväg på egen hand. Jag frågade en massa på flygplatserna hela tiden och alla hjälpte, så det var bra det.
Rigas flygplats... jajo.. den sa vi var liten. 1... nä. väldigt nä! 2. so? ingenting stod på engelska. Det var nära ett sammanbrott där men jag tänkte att det hade jag inte tid med för då missade jag planet.
Flyget till Hannover var rätt dryg faktiskt och i slutet var det typ lite oväder.. INTE nice!

På flygplatsen hämtade Kristina upp mig, sjukt trevlig tjej det där! :) Hon är väldigt hjälpsam och vi pratade mycket om allt. När vi kom hem så var bara hennes mamma hemma. Hon kan inte engelska, men hon ler och försöker prata genom sin dotter till mig, mihi x) Min värdbror kom hem ett tag senare och han har jag inte fått någon större uppfattning om än, men han är säkert trevlig :)!


Nu har jag slutat gråta... wihooo :) men det kommer väl sen igen. -.-'
BTW... detta område är dösnyggt och huset är wunderbar :>

Puss och kram på er!
Jag älskar er. <3

---

Amanda