Tom, eller det känns som det.
Det känns som något har slitits ut och det värsta i det hela är att det inte finns några andra ord som kan förklara känslan. Det var som en miniversion av en dag som tidigare upplevts. Den dag som man kände alla känslor på en gång. Mixa en förbannad känsla med en uppgiven känsla samtidigt som du är nervös, spänd, känner dig trygg men ändå otrygg, vill gå men ändå stanna, vet inte längre vem du är men du vet vart människan, vilken är du själv är på väg. Alltså.. du vet en väg men du vet inte vem som ska åka den.

Allt du inte vill känna tvingas du helt plötsligt att känna. Du känner hat, sorg, längtan och för mycket kärlek. Hela din kropp är upprorisk och varenda del vill springa i olika riktningar. Vad du själv vill är att springa ut för ett stup eller vakna upp från mardrömmen. För händer det på riktigt? Du vill få känslorna att sluta känna. Du vill inte tänka mer.
Hur mycket man än försöker intala sig de positiva sakerna så lyckas de negativa övervinna. Att känna sig deprimerad,men veta att du inte är det - hur hantera man det där egentligen?

När bara enkla saker så som att dammsuga golvet, sätta i batteriladdaren till datorn, dricka ur en pepsiflaska, äta ett choklad och sätta på tv:n, inte är så enkla mer utan kräver en massa energi och tankar. Ex. - vi delade chokladet igår, men nu är det bara du själv.. då känns det inget annat än förjävligt.

Att bli skrämd av mörkret för att du kopplar det till att tiden snart är ute är inte heller enkelt, för hur mycket du än vill så kan du varken bestämma över hur mörkt eller ljust det ska vara ute eller över tiden. Du får bara acceptera läget helt enkelt.





Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag bryr mig inte ett jävlaste skit om vad folk än må säga om de där meningarna. Det må kanske inte ha varat i ens ett år än, men om något känns så rätt som det bara kan göra, så krävs det inte mycket förklaringar.. för det är som en smart människa någon gång i historien har sagt "man kan inte sätta ett ord på kärlek". Det är helt enkelt en för kraftig känsla.
Jag kommer aldrig ångra att jag åkte. Aldrig!! Det har bara fått mig att inse att ta vara på det man har innan det blir för sent. Jag tänker vara uppriktig mot livet, tänker inte trippa på tå något mer - jag har blivit starkare nu.
Att börja leva efter ordspråk är en bra idé. Innan har jag tyckt det är bra ord som man kan följa, men har aldrig riktigt följt mer än två. "some people walk the walk and some people talk the talk" och "att våga är att förlora sig själv för ett litet tag, att inte våga är att förlora sig själv".
Igår såg jag en film "eat, pray and love" - ne, jag förstod inte så jätte mycket egentligen, men när jag tänker lite mer på det. Kvinnan i filmen (som för övrigt är Julia Roberts mamma.. du borde se den kanske ;)?) har fått nog av sitt liv, hon känner inte sig själv längre - har ingen apitit för livet, så hon bestämmer sig för att resa iväg till 3 olika länder under 1 år. Hon har många fall men hon lär sig så mycket! Så vart enda fall är värt resultatet!
Hon lär sig tänka med kärlek, handla med kärlek och gå sin egen väg.
Så människor.. dags att leka psykolog eller något liknande med er. Glöm inte hur lyckliga ni är, ni måste börja fånga dagarna och sluta vara så typiskt kalla svenska människor! Kärlek till varandra när ni älskar varandra (familj/släkt/partner/djur) skadar ingen. Om du en regning dag stiger upp och går och sätter dig vid matbordet ler åt den du älskar och säger att du är glad över att den finns, eller på något sätt visar uppskattning och inte tar varandra för givet, den skulle ju knappast skratta dig rakt i huvudet, eller hur?
Ååå jag vet, värsta hippin här.. "spriiiiiiiiid käääärlek, lallalaa", nej men alltså, jag hoppas ni fattar min poäng i alla fall.. fast det kan hända att jag drog ut på det för länge så poängen tappades.. men jaaaaa, jag ska sluta skriva nu, hehe.

Åh wii, jag mår ju nästan bra nu, haha.
Käääääääärlek på er alla vettja :D

Godnatt! :D<3