Jag kan inte fatta det. Idag är det första dagen med stort D. På tisdag kommer nästa.
Det känns jobbigt som bara den att inte kunna få rätt på sina känslor. Hjärnan vill ju automatiskt bestämma sig för en sak. Antingen så vill den bestämma att man ser framemot att komma hem till hundratio procent och att man inte vill något annat, eller så vill den bestämma att man på något sätt inte är redo att lämna än. Att man bara vill ha någon dag till för att det är så jobbigt med dessa "sista gången.." Problemet då med stort P är att hjärnan i detta fall inte kan bestämma sig och därför går man och blir bäng i huvudet för man kan inte sortera bort en av delarna eftersom man känner både och - man vill hem till Sverige - men ändå inte.

Klockan är mycket och jag måste upp tidigt. Har sovit lite de senaste dagarna nu. Gud så trött jag är.
Är med orolig för att resväskorna väger för mycket, då jag inte har kunnat väga dem, eftersom vågen gick i sönder för någon dag sedan. Ah. Måste se till att få de vägda annars kommer jag inte att kunna slappna av.
Förresten så går det typ inte plats så mycket mer i mina resväskor  men jag måste få ner något till. Måste nog dock lämna kvar mina gråa mjukisbyxor.. men ja, det är inte hela världen.

jag antar att detta är sista inlägget innan jag kommer hem till Sverige eftersom jag vet inte om vi har tillgång till internet på lägret och OM vi har det så vet jag inte om jag tänker på bloggen. Ja,ja.. vi ser.
om det nu är det sista inlägget så vet jag inte heller hur jag ska avsluta det.. känns bara konstigt och overkligt, så jag gör det inte så märkvärdigt.

Kramar och pussar på er. Har er älskade och ser verkligen framemot att se er igen! Ta hand om er så ses vi på tisdag!