Det slog mig precis att jag är en bra människokännare tills det kommer till mig själv. Mestadels vet jag hur jag funkar, men när det kommer till att må dåligt så vet jag knappt. När mår man dåligt? var går gränsen? när räknas det som "dåligt"?
Jag vet inte heller var ifrån det härstammar var jag lyckas få in mitt stoneface? Ansiktet jag till och med lyckas lura mig själv med.
Jag har under mitt år här, speciellt fått säga till en viss person att jag visst har många känslor, att jag visste känner av saknad men att jag på något sätt (ingen aning hur!) lyckas stänga ute det. Om det är en positiv sak vet jag inte. Bra för stundent, dåligt i längden. Bra för mig (i stunden), dåligt för omgivningen, som uppfattar mig känslolös. (inte riktigt men nästan kanske)
Jag vet inte om det har att göra med min lugna personlighet. Kanske är det så att det tar sådan kraft av mig (mer än vad det gör av de temperamentsfulla) när det väl går i kras inom mig, så att jag helt enkelt inte orkar lägga ner den där energin? Jag vet (okej händer nog de flesta) att efter ett utbrott så är ögonen svullna i en hel evighet och jag skulle kunna lägga mig ner och sova resten av dagen.
Så jag antar att istället går jag bara runt en hel dag, lagom energilös för att jag inte vill tänka på det jobbiga. Istället tänker jag på ingenting eller på bra saker.

Tydligen så lyckas jag nu bo under samma tak som den människan jag anser vara ett proffs på att se rakt in i djupet innan man själv ens inser det. Innan idag har varit bra, detta kom nu för bara några minuter sedan och när jag sedan tänker tillbaks på idag, så... har jag verkligen mått bra eller är det något som tynger mig? Jo.. nog är det något där.
"fühlst du dich nicht so gut heute?"
"bin ich vergisst?"

antar att det är därför jag inte kan handskas med döden för den kommer så plötsligt och typ därför blir mer brutal i mina ögon. Na ja, Nu har ju ingen dött, så det är ju bra. Tillåter mig nog som mest att må dåligt när det kommer till döden för det är det "värsta" som kan hända. Fast det stämmer ju kanske inte heller. Dubbelmening om det. Men jag hatar döden i alla fall.