Helt ärligt så vet jag inte hur jag ska börja detta inlägg, för när man känner sig rätt förvirrad så blir det inte alltid lätt att sätta ord på det - på vad det är man känner, men det är just därför som jag vill ge det ett försök nu.

Både Januari och Februari tröttade ut mig och månaden februari har aldrig kännts så lång i hela mitt liv (och dessutom så är det ju den kortaste månaden på hela året). Jag började någonstans ställa mig in på att jag var färdig här och ju längre in i mars jag kom så kände jag att nu räcker det nog. Nu har jag gjort vad jag vill här och det finns ingenting mer kvar för mig att kämpa för. Sverige är för mig viktigt och det är dit jag vill - varje dag, varje minut.
Jag började diskutera med människor om hur jag kände och sa bland annat till min vän, Annika att jag ger det en chans till maj månad och om jag känner likadant då, så åker jag hem. Hon lyssnade till mina ord och respekterade hur jag kände men bad mig samtidigt att inte ge upp. Vilket någonstans kändes som en smäll mot hjärtat först. Vadå ge upp liksom? Att ta beslutet och åka hem har inte med att "ge-upp" att göra, för det är ingen tävling som man måste vinna. Hur som helst så sa hon massa andra saker med som bara menade väl men som fick mig att känna mig konstig. T.ex. så insåg jag att när hon sa att "om du åker hem nu, så kommer du ångra det i resten av ditt liv och fundera varenda dag på hur det hade kunnat ändra sig på de sista tre månader som jag valde att inte fullfölja året, och dessutom - vad ska jag göra i Sverige när alla går i skolan osv. jag skulle bara sitta på mitt rum och fundera över valet, osv." Saken var den att i det tillfället insåg jag att nej, jag skulle inte ångra det alls för jag kände mig så himla färdig här, så vad skulle det finnas att ångra med mitt beslut om att åka hem?
Nå ja.. förra fredagen åkte jag på mittelseminar (alltså för en vecka sedan) och hade fortfarande samma tankar kvar i huvudet som jag delade med de andra utbytesstudenterna. Therese, min fina svenska flicka fick jag kramat och jag kommer heller aldrig glömma den kramen, det ska du veta meine liebe.
Hon sa en hel del om hur hennes år har varit och hon funderade med på ifall det räckte med utbytesår nu.

Jag skulle kunna skriva om lägret men jag har inte så stor ork till det och dessutom så tror jag nog lite på vad Chris (en ledare där) sa. Det som hände på mittelseminaret intresserar egentligen ingen annan så mycket utan den upplevelsen är någonting, bara vi som var där bara kommer bära runt med oss. För hur mycket jag än skulle förklara så skulle det inte gå att förstå. T.ex. så pratade jag med R i telefonen under tiden jag var där och jag berättade om saker som störde mig, men sa samtidigt att det var helt okej där i alla fall och saker som jag inte tyckte om, de var egentligen inte så farliga. Han förstod inte riktigt vad jag menade, trots han försökte, men det är inte lätt. Orden som jag tidigare har skrivit är värda att nämna igen. Ett utbytessår är det värsta och bästa jag har gjort. Jag vill kunna berätta om allt jag känner, har kännt, har upplevt och tankar, men det går inte bara, för ni var inte här och ni var inte utbytesstudenter. Klart jag vill berätta om mitt utbytessår men det som kommer att berättas kommer inte ens innehålla 60% av hur det egentligen har varit.
Jag vet dessutom att jag har varit lite trött på YFU, men ni ska bara veta hur bra de egentligen är med all hantering av känslor, tankar, osv.
Jag skulle kunna rabbla lite saker nu om vad vi fick ta del av på lägret men jag avstår nog från det eftersom jag själv måste smälta allt. Det är bara så fruktansvärt överväldingande (kul att jag fick slå upp det ordet på google). Jag tycker i vanliga fall inte om farväl och att träffa alla dessa människor och bli medveten om att man aldrig mer i ens liv kommer att träffa de igen på grund av ens vägar kanske aldrig mer lär krossa varandra, det gör mig bara ledsen. Jag vill inte acceptera det. Jag må ha sagt att många var utvecklingsstörda där, men det fanns även några klippor. Thailändaren i mitt rum var så himla söt mot mig och jag fick världens gulligaste brev av henne (samt en annan thailändare). Den tredje thailändaren gav mig alltid världens största leende när vi gick förbi varandra eller när vi pratade. När jag satt ner och var trött igår så kommer en av de och ser orolig ut och tror jag mår dålig. Det är rent otroligt vilket lyckligt folk de är i stora delar av asien. Jag lärde även känna en japan (haha, jag börjar redan gråta...) Hon var så himla fin rakt igenom och det behövdes inte perfekt tyska till det för att se det. Idag när vi skulle säga hejdå så kramar vi om varandra och hon börjar direkt gråta. Jag försöker hålla mig stark för jag orkar inte rent psykiskt och fysikt mer att bryta ihop vid farväl, men det var svårt. Hon var så ledsen och sa till mig att jag måste komma till Japan, så vi kan träffas igen. Så mamma, pappa... jag ska till Japan.

Många tycker nog att asiater är rätt märkliga och jag kan väl hålla med om att de har en annorlunda humor ibland men det utmärker bara deras lyckliga kultur. De gråter också såklart men rent allmänt så verkar de vara mer självmedvetna om deras inre och det borde vi i europa lära oss om. Många här tycker det är konstigt att de är lite "tysta" men vi här kanske borde lära oss lite mer att älska vårt eget sällskap. Klart man ska vara social med, men de lyckas ju med både och så varför lyckas många av europeerna inte med det?
Nej okej, jag lägger ner. Jag märker att jag inte kan förklara. Avslutar denna delen med att skriva att jag tycker om asiater.

En sak till som är värd att nämna, mest så jag inte själv glömmer den nu i mitt förvirrade tillstånd. Ett utbytessår är ett intensivt år. Ett år må låta långt men för allt det man får vara med om, så är det väldigt, väldigt lite med tid.
Detta året har varit en jävla prövning och har nog dragit upp alla känslor som är möjliga inom mig, samt slått ner mig i marken när jag bara inte orkar mer, men sen har jag själv fått ta tag i nacken och dra upp mig, för vem ska annars göra det?

Juste... ni har kanske inte förstått varför jag är förrvirrad? Nej vet ni vad... inte jag heller. Jag bara känner att jag knappt vet vad jag vill mer, vem jag är och vart jag hör hemma. Så för nu läget gör jag nog bäst i att inte röra mig någonstans tills jag vet vart jag är, vem jag är och vad jag vill. På så sätt så kan jag ju undvika det som alla pratar om. Ånger - ångest.

Nu ska jag avsluta här. Jag lägger upp lite bilder senare när jag har tid.
Tschauiii.