Nu mina kära vänner kan jag berätta att det bara är 99 dagar kvar innan jag är på svensk mark igen. Låter sjukt ändå och jävligt otroligt.. kan knappt fatta att jag verkligen har varit därifrån i snart 8 månader!
Tänk er ... 8 månader utan min Charlybebis!! ja och utan alla er andra också såklart.. men ni vet.. jag och charly, haha x) Jag kommer bli så glada av att få se er alla igenom hemma i Sverige! sen vet jag inte hur jag ska klara en bilresa hem på ca 30+ kanske längre ifall det är massa köer och så när jag vet att Charly är hemma och det är dit jag är påväg. Nästan så ni får ta med henne till stationen/flygplatsen tycker jag ;)
Nå ja... hur som helst så är det snart dags att boka flyg. Gabriella skrev sina flygtider till mig men jag är inte säker på om jag flyga eller åka tåg. Det som spelar in mest roll är såklart rädsla, bagagevikt och tid.
Jag tror att jag kommer vara rädd för att flyga men är inte säker eftersom förra gången jag gjorde det (när jag flög hit) så var jag bara på autopilot. Den som steg på planet, hoppade av i planet, yrade runt på flygplatsen i riga och steg på nästa plan.. den människan kan jag knappt fatta var jag. Jag vet att jag höll på att flippa ur, men det var för andra saker och inte för att jag var rädd för att flyga. Första grejen var R. Han såg ut som han skulle falla ihop på golvet den sekunden jag vände mig om, så då ringde jag mamma och försökte få henne att få honom att koncentrera sig på något. Nu i efterhand så har jag kommit på att det var inte heller så snällt gjort, därför min mamma lät precis sin enda dotter flyga iväg i ett helt år och det var hon som senare fick övertala henne om att fullfölja resan dit. Men jag är dig i alla fall tacksam, fina mamma!
En annan grej som jag flippade ur på var att jag verkligen hade lämnat svensk mark och det kvittade ifall jag satt i ett plan eller var på marken - jag skulle inte befinna mig i sverige - i mitt hem på ett år!
Ytterligare en sak var Rigas flygplats, där höll jag själv på att slås av panik men tillät mig inte och jag glömmer aldrig att det enda som var i mitt huvud var - GÅ GÅ GÅ! jag tilllät mig inte att tycka det var hemskt att jag var vilsen och ensam.

Ja juste.. till det där med att åka hem och rädsla, bagagevikt och tid. Bagagevikten säger ju sig själv, men tiden.. ja ena stunden tänker jag att jag vill ta flyget hem för det går snabbast och jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt den dagen... men sen så kan jag inte nu sluta att tänka på hur jag kände på vägen hem efter mittelseminaret som handlade om bara en vecka. Jag behövde verkligen smälta allt som hade hänt och när jag kom innanför dörrarna här så det första jag gjorde var att gå upp mitt rum, lugnt och sansat, sätta ner resväskan.. sen la jag mig i sängen och grät. Poängen som jag då vill ha fram är att jag kanske behöver lite längre tid än vad ett flyg ger mig... äsch, vi får se, haha :)

Om jag ska skriva lite om dagen så har den bara varit stressandes för min del. Jag fick ingen ro i morse för jag blev störd på det här med tidsomställningen och oroade mig hela tiden för att klockan var mer än vad den var.
I skolan hade vi religion i en timme sen åkte vi till en moskeé och ja, det var väl en erfarenhet i sig men jag vill väl påstå att jag var rätt uttråkad.
Efter moskee besöket åkte jag hem, satte mig med mitt arbete som ska vara klart i morgon!! Historia på 3 sidor... jag kan säga er att jag har inte lyckats.. men det är väl fan omöjligt? mitt thema var allmän fakta, så som befolkning, huvudstad, osv och naturkatastrofen... hur mycket kan man skriva om det?
Äsch jag skriver det för hand så det ser lite mer ut än vad det gör på datorn :)
Blev ingen yoga för mig för jag har inte haft någon kraft kvar för jag har varit så stressad hela dagen och knappt hunnit äta t.ex.

Nu ska jag ta det lugnt i en timme tills Birte kommer hem från Yogan och då ska vi rätta min text lite till och sen renskriver jag den. Superduper.

Ha det!