Åhh tack för era kommentarer! Lite konstigt att regnet öser ner när jag sitter och känner en sol inom mig. Haha ^^


Vill ni veta en annan sak som jag fick "bevis" på idag? I vilket fall som helst så får ni det.
Vet inte riktigt till vem jag har sagt det men i alla fall till någon.
I höstas och i vintras med till och med så kämpade jag med känslorna av förvirring. Tycker de om mig eller inte? Varför beteer de sig på ett sätt och en helt plötsligt är man luft? Det kändes typ falskt, någonstans. Till slut tog jag beslutet att någon som behandlar mig så vill jag inte ha som mina vänner. De är struntsamma om jag kommer sitta "ensam" några månader. Ensam satt jag ju aldrig med tanke på min värdfamiljs stöd här och stödet ifrån Sverige som jag kände!
Jag kom fram till slutsatsen att så som de behandlade mig, det var inte rättvist.
Jag tänkte "jag är bra och det är de som går miste om en härlig människa" efter många upprepningar. - Ja, man hör alltid att man ska säga samma sak flera gånger och tillslut tror man på det. Och ja, jag började tro på det, för jag hade egentligen inget val. Tänkte banne mig inte låta de komma åt mitt hjärta där de då i detta svaga tillstånd skulle såra mig. Det var det du skrev till mig i början, pappa. Att jag skulle vakta mitt hjärta och det har jag med gjort!

Jag tog sedan ett annat beslut, som i för sig hörde ihop med mitt förra beslut om vänskap men detta nya beslut var i alla fall något som jag nu i efterhand känner var ett tecken på att jag hade växt.
Jag tänkte att jag kan mycket väl vara vänlig mot de och skratta med de men inte mer. Vänner behöver vi inte vara.
T.ex. på lägret i april hade vi vädligt kul och där kan jag inte neka att tanken smög in igen att kanske kan vi kalla oss vänner trots allt. Efter lägret var det tyst, så nej. Misstog mig återigen men blev inte ledsen för det. Skapade istället ett skämt över det hela med min äkta vän här, Jule. Berättar även för henne och berättade även för Jorun om mina erfarenheter med deras vänner. Inte för att jag vill att de ska bli ovänner men det vet jag ändå att de inte blir. Vet inte hur jag ska förklara det, jag vet det helt enkelt bara. Dessutom säger jag inget skitsnack. Jag säger bara att jag mer eller mindre blir sedd som luft bara helt plötsligt och det är ju ingenting de inte märker ändå. Har ju märkt att Jule har försökt göra mig lite sedd men det funkar lite si och så, själv bryr jag mig inte längre och det känns bra :)

Till beviset då ja.. idag kom en ifrån det där gänget fram till mig och krama mig (?) ja, jag kramade tillbaks. Vi pratade lite sådär och så säger ju hon såklart då att "..det var längesedan vi såg och vi måste se till att hitta på något. När åker du hem? oj, så snart.. ja, jag har sedan länge velat göra något, men jag har haft så mycket med jobb, skola osv,osv.. blablabla"
Var i hela världen får hon att jag skulle vilja offra en hel dag med henne, min sista månad här? Det är ju så pass att komma med det nu...Hur som helst så passar det inte mig. Jag kan tänka mig att se henne någon timme möjligtvis för att bara ha lite kul, men knappast att jag kommer prioritera något efter henne. Jag hade 11 månader här och från andre månaden i Tyskland så har hon vetat vem jag var men hon har aldrig haft tid för mig. Så nej, tack.

Fan, jag vet inte varför min hjärnfunktion börjar pumpa ut massa nu. För ett tag sedan började jag gå tillbaks till början i tankarna och mentalt. Jag började känna (inbillade?) dofter, som jag kände under min första tid här och fick upp massa bilder ochså vidare.. nu är det precis som jag börjar göra en sammanfattning över vad som egentligen har hänt med mig, mitt jag - Amanda.
Det tog 300 dagar att komma till den punkten men för att komma till den punkten har man fått gå igenom en hel del. Nu är det bara den goá biten kvar. Där man verkligen märker den största (har även märkt tidigare) skillnaden!

Vad som inte har ändrats.. eller jo,fan.. hahaha, det har det det med. Är mitt godissug. Alltså okej, jag äter mer choklad här och oftare men det är bara för att deras godis är äckligare, så det lär väl kanske ändras när jag kommer tillbaks hem till godisriket, hihihi. Jaja, vad jag ville ha sagt med det är att jag ska ta och fixa de sista sakerna nu och dra mig ner till Lidl och handla lite gottigott gott + tandkräm (haha passande) och sen bär min lilla färd, tillsammans med Annika iväg mot Geesthacht. Där vi har vår sista YFU-träff. AAAA sorgligt! Men det kommer bli kuuuuul.
Så .. ha en fin helg så hörs vi kanske på söndag kväll!

KRAMKRAMKRAM!