Trots att jag så gärna hade åkt in till Malmö eller Ystad, eller någonstans för att se omvärlden lite grann så känns det som att mitt enda val blir till att städa och fixa till mitt rum som är under möbelomredning(eller vad man säger?), hoppa in i duschen.. börjar stinka apa :) och plugga, plugga och plugga.

Jag ångrar inte mitt utbytesår, men det känns inget kul detta. Då och då kommer ju tanken upp om att alla som är i min årskurs tog studenten förra året och nu är man med årskursen som är ett år yngre och alla de som är lika gamla som dig, fast inte bryr sig. Jag är inte bara "fysiskt" mer vuxen utan mentalt också och bara det känns som en kamp varje dag. Jag försöker inte ens passa in, för jag vill inte vara som de. Jag är glad över vem jag är, så varför ska jag försöka bli någon jag inte vill vara? Igår är ju bara ett t.ex. på hur jobbigt det kan bli. Det var inte så att jag var sjuk utan bara utmattad av tankar. Så jag ville bara sjukanmäla mig och gå hem. Men nej, det gjorde jag inte.

Kände att jag ska inte låta det gå den vägen, för om jag börjar så, så kanske jag fastnar i ett mönster, som jag inte vill!

Ena stunden är jag lycklig över mig själv, andra stunden vill jag inte finnas till längre. Jag antar att alla har sina perioder inom det där. Det gäller bara att inte tappa greppet om sig själv.

Det må låta konstigt men det är också därför jag hellre väljer mitt rum idag istället för omvärlden, för inredning ställer i ordning vissa delar i min skalle också och en del stökighet försvinner ur mitt huvud när jag har ordning på min egna plats först.

Dags för frukost!